Living in my dreams

Min blogg är ingen aktiv sådan, men jag tyckte ändå att det passar sig att följa traditionen och göra en lista över året. Den borde ha kommit igår, men det struntar jag i.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Förmodligen.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Tror inte att jag hade några. Lika bra det, för jag har ändå aldrig tillräckligt med självdisciplin för att hålla dem.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
Inga, för första gången på många år blev det ett helt år i Sverige.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Tysta, trevligt grannar.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
26/8, när jag och en till blev uppsagda på grund av arbetsbrist. På min födelsedag. Utan förvarningar, efter att ha gått i månader utan någon information och med enbart en magkänsla om vart det var på väg, trots att det varit på g länge.

8. Vad var din största framgång 2011?
Att jag kraschade fullständigt och sedan ändå tog mig upp igen, trotsade alla de som tryckte ner mig och fokuserade på mig själv och mitt eget välbefinnande. Det var tufft, det gjorde väldigt ont, men det gick. Till slut.

9. Största misstaget?
Att jag inte lyssnade på min kropp och mitt psyke tidigare, att jag inte tog signalerna på allvar. Då hade jag kanske sluppit mycket av det kämpiga jag gick igenom. Å andra sidan kanske jag inte hade mått lika bra idag om jag inte varit så långt nere och sedan vänt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Utbränd. Fick en total kraschlandning som tog ett tag att komma tillbaka från.

11. Bästa köpet?
Min nya, fina laptop.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra. Kul.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mitt nya jobb.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Jewel – Good Day
Maren Ord – Perfect

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Det har varit ett riktigt, riktigt tufft år. Som tur var tog det sig ordentligt mot slutet.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på min kropp och mina instinkter, sagt vad jag tyckte och prioriterat mig själv över parter som, när jag inte längre orkade vara övermänsklig och till slut kraschade fullständigt, inte verkade se mig som någonting annat än roten till allt ont.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Arbetat sönder mig själv och tagit på mig långt mycket mer än vad jag borde ha gjort.

18. Hur tillbringade du julen?
Med familjen och släkten.

19. Blev du kär i år?
Det var jag redan.

20. Hur många one night stands?
0.

21. Favoritprogram på TV?
Happy Endings, Drop Dead Diva, Psych, Lie to Me.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Man ska inte hata, kanske framför allt för att det tär så mycket på en själv, men ja, det finns en person jag nästan kan säga att jag hatar. Tyvärr.

23. Bästa boken du läste i år?
Några av Torey Haydens böcker, får jag nog svara.

24. Största musikaliska upptäckten?
Ingen, tror jag.

25. Något du önskade dig och fick?
Ett nytt jobb. Lite lugn inombords.

26. Något du önskade dig men inte fick?
Nej.

27. Årets bästa film?
Jag vet inte…

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Gick med min andra uppsagda kollega och åt lunch på Jensens, tog en promenad i solen, grät, kände mig lättad, hade födelsedagsfest och hade alla känslor på spektrumet på en och samma gång.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om somliga varit lite mer ödmjuka och empatiska, och om jag stått på mig bättre från början.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Blandad.

31. Vad fick dig att må bra?
Min familj, Mattias och mina fantastiska vänner.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen.

33. Vem saknade du?
Nina.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Mina nya chefer (de som kom i slutet av året) och nya arbetskamrater. Fantastiska människor.

2011 var på många sätt ett väldigt dåligt år som jag på ett sätt skulle vilja radera stora delar av. Samtidigt har jag vuxit enormt mycket som person, och i slutet av året föll mycket på plats, och jag känner att jag är starkare och lyckligare nu än vad jag varit på väldigt länge. 2012 har med andra ord fantastiska förutsättningar att bli ett riktigt, riktigt bra år.

Livet är jobbigt ibland, tröttsamt och kämpigt och svårt att orka med. Efter regnet sägs det ju dock att solskenet kommer, vilket det säkerligen gör förr eller senare, frågan är bara hur lång tid i sträck man kan klara av att vänta på det.

Jag försöker att se positivt på det som händer nu, se det som en chans att börja om, hitta något jag verkligen trivs med. För en vecka sedan ringde de från ett bolag jag sökt jobb på, ett bolag jag verkligen skulle vilja arbeta för. Jag gick på intervju, en helt fantastiskt bra intervju, och det kändes underbart. Det kunde bara gå uppåt. Så kom då denna dag, då det var dags att göra ett test på företaget. Jag blir alltid nervös när det handlar om viktiga saker, men den här nervositeten var extrem, jag hade ont i magen, mådde illa, svettades och kunde knappt stå upp. Så när det fina testet tog sin början så kopplade min hjärna ner. Instruktionerna jag fått innan försvann ut och min tankeförmåga tycktes försvunnen. Och jag vill så otroligt, sanslöst gärna ha det här jobbet, och jag har nog inte mått så dåligt som jag gör just nu på väldigt länge.

Så nu blir det mysbyxor, pizza och rosévin för att trösta mig lite. Visserligen har det nog blivit lite för mycket sådant det senaste, för den fina kjol jag köpte för någon månad sedan och som jag tänkt ha idag sprack när jag tog på mig den, men så är jag också väldigt less på det eviga regnet…

Så var man 24 då. Och vilken födelsedag det blev… Vi brukar inte få födelsedagspresenter av jobbet, men den här gången fick jag någonting. En uppsägning, på grund av arbetsbrist. Tydligen har det varit klart ett tag, om man utgår från protokollet från fackförhandlingen, men det fanns säkert någon fin, bra tanke med att vänta med att ge besked tills det var fredag och min födelsedag. “Ja, det var ju tråkigt att det blev på din födelsedag, men det finns ju inga bra tidpunkter för sådant här.” Må så vara, men det kanske fortfarande finns mindre dåliga?

Det finns så mycket jag vill skriva, men borde hålla för mig själv. Jag hoppas bara att jag kan lyckas framföra mina åsikter till de som bör höra dem, innan jag går ut genom dörren för sista gången. Inte för att jag tror att det skulle spela någon roll eller att någon ens skulle lyssna eller bry sig, men bara för att få det sagt. Bara för att få fram precis vad jag tycker om allt som sagts och gjorts och hur illa det gjort mig. För att kunna få ur mig lite ilska och frustration och börja lägga det bakom mig.

Resten av dagen blev helt okej ändå, trots den mindre bra starten. Jag och Klara stack från jobbet efter beskedet, tog en lunch på Jensens och tog en promenad i sensommarvärmen. På kvällen kom världens finaste vänner hit och firade mig. Att de orkade med mig efter den dagen jag haft var ett under, men så är de ganska fantastiska också.

Idag blir det firande i Lerum, och imorgon är det back to business. Sällan har en annalkande måndag känts så motbjudande…

Presentöppning.

Imorgon fyller jag år. När jag var liten innebar alltid dagen, och framför allt kvällen, före födelsedagen en massa nervositet och fjärilar i magen. Den här gången är jag också nervös,  men fjärilarna har bytts ut mot en centrifug.

Imorgon faller domen. Vi ska, äntligen, ha möte om framtiden på jobbet. Jag borde inte spekulera, det finns inget jag kan göra eller säga nu som kommer att förändra utfallet, ändå kan jag inte bli av med den där jobbiga känslan av att stå på kanten till ett stup och inte veta åt vilket håll jag kommer att tippa.

Allting löser sig, det gör det alltid, men varför måste vägen dit så ofta vara så full av oro och ovisshet?

Augusti. Sommaren börjar gå mot sitt slut, även om det fortfarande förekommer fina dagar så känns det i luften att hösten närmar sig. En höst som jag inte har en aning om hur den kommer att se ut. Det är så mycket ovisshet nu, så mycket väntan på att få en fingervisning om vart allting är på väg.

Jag vet inte hur mycket jag vågar dela med mig av detaljer, men jag misstänker i alla fall arbetsbrist kommer att leda till att jag snart, för första gången i mitt liv, kommer att vara ofrivilligt arbetslös. Jag försöker att tänka positivt, tänka på hur jag ska fylla tiden “mellan två jobb” med att ska sova ut, lära mig baka bröd och äntligen ta tag i det där volontärarbetet jag tänkt börja med under en lång tid nu, men det är inte alltid lätt. Trots att jag vet att det bara är att vänta och se, ta en dag i taget och göra det bästa av situationen, så är det svårt att inte känna sig lite skrämd. Jag har alltid haft en plan B, nu finns det ingen sådan och även om jag kan få tiden att lära mig baka alla sorters bröd i världen så känns det ändå lite som att jag står och balanserar på kanten till ett stup, utan att se hur långt ner jag riskerar att falla. Jag vet att allting brukar ordna sig, men det är svårt att inte låta bli att bli lite rädd av att för första gången någonsin inte ha mer än den närmsta månaden utstakad för sig.

Sommaren har i alla fall varit bra hittills. Det har blivit sol, några tveksamma dopp i havet, en massa bra böcker, strawberry daiquiris, rosévin, blommiga klänningar, ballerinaskor, Hamburgsund, släktingar, barfota-promenader, ljumma sommarkvällar med fina vänner och en massa annat som hör sommaren till. Siktar på att pricka in några somriga saker till innan hösten bryter sig igenom på riktigt. I sann sommaranda ska jag också försöka att ta dagen som den kommer, njuta av stunden och helt enkelt ta bekymren när de kommer. Om de kommer.

Nu ska jag fortsätta njuta av denna underbara sommarkväll!

Jag har alltid varit för dålig på att stå upp för mig själv och för duktig på att be om ursäkt för allt. Verkligen allt. Jag börjar dock få nog nu, få nog av att puttas omkull, resa mig igen på ostadiga ben och sedan knuffas och slås på tills jag ramlar igen. Det är bara inte okej. Det är inte okej att lägga ner en massa tid och energi, ställa upp så mycket att man nästan slår knut på sig själv, och sedan inte ens få ett tack för det. När man om och om igen är nära på att knäcka sig själv för något och sedan ändå bara får skit tillbaka, då funkar det inte att bara fortsätta be om ursäkt för sin existens och ta allt man får kastat på sig.

Jag hoppas att jag kan hålla fast vid den tanken nu, fokusera på hur orättvist och snedvridet det är och faktiskt se till att stå upp för mig själv och det jag tycker är rätt. Oavsett hur mycket skit jag får för det.

Det är sommar nu. Jag är ungefär lika otränad som jag misstänkte att jag skulle vara när bikinisäsongen drog igång, men det är okej. När man jobbar för mycket har gymmet lite för ofta svårt att vinna mot soffan, mörk choklad och ett glas vin. Satsar på beach 2012 istället. Eller så förlikar jag mig bara med att jag aldrig kommer att ha en stenhård mage och spinkiga lår. Jag tror jag överlever ändå.

Det är mycket som  händer nu. Mycket att fundera på, framtidsplaner och annat. Jag som inte gör mycket annat än att tänka och överanalysera hade kunnat behöva en liten down-period för hjärnan, men det är inte mycket att be för just nu. Men det går åt rätt håll, tror jag. Det känns så. Dessutom är det bara en månad kvar till semestern nu, sedan ska jag inte tänka något alls på tre veckor. Det blir fint det.

Jag tyckte verkligen att det behövdes ett nytt inlägg här, plus att jag kände för att skriva av mig lite, men jag lyckas ändå inte formulera så mycket vettiga tankar just nu. Därför säger jag godnatt och så får vi se om mina djupare funderingar sätts på pränt imorgon eller om en månad. Eller två.

Godnatt.

I’ll seize the day
If you take away
The chains of yesterday

Livet är inte alltid så lätt. Ganska sällan, faktiskt. Speciellt som ung, antar jag, innan man hunnit bli åtminstone skapligt trygg i sig själv och medveten om sitt värde och vem man är.

Jag har alltid känt mycket, kanske för mycket, men det är sådan jag är. Ändå har jag kört på, oavsett vad jag stött på för svårigheter och motgångar så har jag bitit ihop och kämpat på, fallit och slagit mig men rest mig upp och gått vidare. För att man måste, måste vara duktig och kämpa och inte visa sig svag. Åtminstone inte utanför den allra närmaste kretsen av vänner och familj. Problemet med den taktiken är att den är dömd att misslyckas, förr eller senare. Det kommer en dag när man inte klarar av att bita ihop längre, när man ramlat så många gånger att det känns bättre att bara ligga kvar där. Inte bara bättre, förresten, det är det enda alternativet.

För ungefär en månad sedan nådde jag den punkten. Efter att ha jobbat för mycket, pressat mig själv för hårt och för länge, skuldbelagt mig själv i alldeles för hög utsträckning, så ramlade jag och orkade liksom bara inte resa mig igen. Inte då. Det blev ungefär samma resultat som när man var liten och trillade och slog sig; egentligen är just den smällen inte så farlig, den i sig gör egentligen inte så värst ont, men man bara gråter och gråter och gråter ändå. Allting jag försökt tränga undan och allt jag inte haft tid och ork att känna kom över mig på en gång och det gjorde ont bara att finnas.

Så jag blev sjukskriven. Var hemma i tre veckor, brottades med mängder av tankar och känslor och trots att jag fokuserade på att bara vara så var det längesedan jag senast gick igenom något så jobbigt. Tack vare en fantastisk sambo, en fantastisk familj, underbara vänner, sol, böcker, träning, spa-vistelse med mamma och, kanske framför allt, just för att jag hade tid att verkligen bearbeta alla tankar och känslor, så kände jag att jag kom starkare ur det. Jag var förresten inte bara starkare, jag var… Jag. Det är som om jag varit bedövad, alla funktioner utom de mest elementära har stängts av i någon form av självbevarelsedrift. Under de här veckorna började jag minnas hur det var att känna, att skratta, att, om så bara för ett flyktigt ögonblick, vara här och nu.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, och hur svårt omständigheterna än gör det så försöker jag att stå stark och hålla fast vid allt det jag åstadkommit den senaste tiden. Jag försöker att prioritera mig själv och låta var sak ha sin tid. Jag vill inte falla tillbaka, vill inte hamna där en gång till.

Det är nämligen så underbart att skratta igen.

Jag är 23 år. Jag har en kandidatexamen i ekonomi från Handels (visserligen i Göteborg, men ändå). Jag fick jobb innan jag var klar med studierna. Ett jobb som erbjudit väldigt många utmaningar, som att i princip på helt egen hand hantera årsbokslutsarbetet. Nio månader efter att jag började sitter jag nu som ansvarig för hela ekonomifunktionen. Jag vet att jag är duktig (jag vet också att man inte får säga så i Sverige, men väljer att strunta i det), innerst inne vet jag det. Jag hade inte suttit där jag gör idag om inte min chef och styrelsen känt ett förtroende för mig. Ändå är det så svårt, så oerhört svårt att faktiskt känna att jag är duktig, att jag duger.

Jag kan inte gå in på detaljer här (får nog verkligen se till att återupptå det där dagboksskrivandet), men faktum är i alla fall att de senaste månaderna varit oerhört kämpiga på så många sätt och jag är nästan förvånad att det tog mig ända till förra veckan att få ett sammanbrott på jobbet. Jag försöker att hålla uppe en fasad, att jag klarar allt, orkar allt, men till slut funkar det inte längre. Till slut så sitter man där vid skrivbordet med tårar som strömmar ohämmat nedför kinderna medan chefen och styrelseordföranden förvånat tittar på. Till slut rasar fasaden och allt som är uppdämt kommer på en gång.

När jag får kritik, eller för den delen tolkar något som kritik, så blir jag 14 år igen. Liten och osäker och vill bara lägga mig under mitt täcke och gråta och aldrig komma fram igen. Bara stanna där i mörkret och värmen där det tycks som att ingen kan komma åt en. Tyvärr funkar inte riktigt livet så, tyvärr funkar det sällan att bara försvinna, bara gömma sig. Idag blir det därför istället godis, vin och chips. Och kanske lite tårar under min fleecepläd.