Artonde juli. Halva sommaren har gått. Hittills har den mest bestått av jobb, en massa massa jobb, och när jag inte jobbat har jobbet ändå snurrat i tankarna. Antar att det blir bättre när jag kommer in i det mer. Det måste det bli, annars finns nog risken att jobbet tar kål på mig. Tur att jag trivs i alla fall, det gör givetvis allting lite lättare att hantera.
Tur också att jag har världens mest underbara, fantastiska sambo, som alltid lyser upp min dag.
Kan knappt fatta än att jag tagit examen. De här tre åren bara flög iväg, och nu sitter jag med ett fast jobb. Såhär i efterhand borde man kanske njutit mer av studietiden, av friheten, flexibiliteten. Å andra sidan kände man sig aldrig riktigt ledig, förmågan att bara kunna släppa allt och faktiskt vara ledig har varit en av de faktorer jag längtat efter mest med ett jobb. För tillfället är det inte riktigt fallet, men jag hoppas att jag kommer dit. En vacker dag.
Från minglet efter en hel dags slutseminarier. Skyller min vackert slitna look på det. Och på vinet. Det var lite väl gott.
Jag vet att alla har sin historia, sitt bagage, att oavsett ålder har de allra flesta av oss saker att bära på. Ibland känns det dock ändå som att jag är ensam om att bära så tungt, att jag fått alldeles för mycket livserfarenhet alldeles för tidigt. Jag är fortfarande ung, förmodligen fortfarande relativt naiv, men jag har fått min beskärda del av motgångar, min beskärda del av sådant som slår en till marken, gång på gång, tills det blir allt svårare att resa sig igen.
Jag är en känslig person, alldeles för känslig i många avseenden. En del av mig önskar att jag varit tuffare, mer distanserad, samtidigt som jag vet att den känsligheten är en av de egenskaper som gör mig till den jag är, vilket för det mesta är en helt okej person. Men nog hade det varit lättare att kämpa sig vidare utan den känsligheten, hade varit lättare att hantera bakslag. Att ignorera människor som inte förtjänar att ägnas en tanke, men som hänger kvar ändå eftersom de sårat en så djupt att det aldrig riktigt tycks läka. Som ljugit, manipulerat, bedragit, förnedrat och sagt så hemska och elaka saker att minnena fortfarande får det att hugga till i bröstet. Människor som man inte lyckas skjuta undan, eftersom det alltid går att hitta något fel hos en själv som förorsakat allting, som lett till de där hårda orden och lögnerna. Så kanske hade det varit bättre ändå, att inte vara så känslig. Kanske hade jag kunnat stå starkare mot det som gör ont. Kunnat finna en trygghet i mig själv, att jag är alldeles tillräckligt bra precis som jag är. För innerst inne vet jag ju att jag är det, det är bara så svårt att plocka fram den känslan ibland. Men jag ska jobba på det, jobba på att bli starkare, mer motståndskraftig, bättre på att ignorera de som förtjänar att ignoreras. Lägga energin på alla de underbara människor jag har omkring mig nu.
För just nu, här och nu, så är det mesta väldigt bra. Människorna omkring mig. Livet i allmänhet. Jag. Det är lätt att glömma det om man lever i det förflutna.
Och förresten, är det någon som är en hemsk människa, fullständigt belamrad av brister, som bör dra åt helvete så kan jag garantera att det inte är jag. Den som sa’t han va’t, som man brukar säga.
Fjärde juni. Efter att ha gått och lämnat ifrån oss våra små bebisar (läs: uppsatser) som vi kämpat med i månader gick delar av klassen upp till Skansen Kronan. Vi grillade, brände oss i solen, drack mousserande vin ur plastmuggar och var allmänt jättelyckliga. En fin dag, helt enkelt.
Jag har, för att uttrycka det milt, varit helt sanslöst dålig på att uppdatera. Igen. Idag har jag, för vad som känns som första gången på evigheter, faktiskt haft lite tid att andas och bara vara, så jag kände att det var dags nu.
Jobbet går bra hittills, även om det är helt sanslöst mycket att göra och att lära sig. Hon som skulle lära upp mig fick dessutom sitt barn en vedcka för tidigt, så det blev inte många dagar jag hann få vägledning. Har varit på jobbet 9-10 timmar om dagen med lunchraster på max 10 minuter. När jag kommit hem på dagarna har jag varit helt galet trött av de långa dagarna och allt nytt, hjärnan har varit för utmattad för att kunna formulera några vettiga tankar. vet inte om den lyckas så bra med det nu heller, men den har åtminstone inte gått lika extremt på högvarv nu under helgen.
Mattias är iväg hela dagen idag, så jag har fått en dag i ensamhet. Normalt sett älskar jag ensamma stunder, behöver dem för att orka med allting, men idag har det varit lite blandade känslor kring att vara ensam. 20:e juni är en jobbig dag nu för tiden. Men jag har försökt göra något bra av den, har utnyttjat den till att ta hand om mig själv. Sovit ut, trotsat regnet och gjort ett intensivt pass på gymmet, tagit ett långt varmt bad, peelat, epilerat, lagt ansiktsmask och gjort hårinpackning, använt en massa underbara krämer och druckit smarriga smoothies. När Mattias kommer hem tänkte jag plocka fram lite vin och brieost. Jag behövde en sådan dag. Nu har jag fått lite uppladdning inför nästa vecka, då jag får hålla ställningarna helt själv, eventuellt med lite mailhandledning från Spanien. Men det ska nog gå det också. Det måste det göra.
Ska försöka orka lägga upp lite bilder de närmsta dagarna i alla fall, det har ju minst sagt hänt en del de senaste veckorna.
Nu är det dock dags för lite mörk choklad och ett avsnitt av Private practice.
Uppsatsen är klar. Utskriven. Redo att lämnas in. Jag har gjort mina första timmar på mitt nya jobb, vilket var omtumlande. Mycket nytt, väldigt mycket nytt, som inte blev lättare att ta in när jag fått hoppa över lunchen. Hoppas på att jag ska hitta lära mig allting innan bebisen, som ligger i magen på den människa som ska lära upp mig, bestämmer sig för att pressa sig ut i världen.
Nu ikväll är Mattias på konsert, så jag passar på att prova kläder inför avslutningstillställningar och grejer. Problemet är att den klänning som valet föll på för vår avslutningsmiddag med klassen är något jag köpte förra sommaren. Sedan dess har jag börjat träna och gått ner tre-fyra kilo och åtskilliga centimetrar. Man skulle kunna tänka sig att det inte är något jätteproblem, att det bara är att sy in den lite, vilket visserligen är sant. Problemet med detta är att jag inte kan sy. Jag minns fortfarande förklädet jag sydde i fjärde klass, där fickan hamnade oerhört snett trots att förklädet var rutigt, och kuddfodralet jag sydde i åttan, där det på något vänster lyckades bli himla skevt trots att allt låg kant i kant från början. Jag är helt enkelt inte någon sybegåvning. Men skam den som ger sig, antar jag, så nu kör vi. Om inte annat så har jag ju ett jobb nu, och därmed råd att köpa mig en ny klänning om det skiter sig. Jag har ju nämligen inte så många andra klännigar som back-up. För klänningar är ju inte alls min drog eller så. Inte alls. Förresten kan man aldrig få för många ändå. Faktiskt.
Nu blir det Glee, choklad och sömnad. Håll tummarna för att jag åtminstone inte syr eller klipper i mig själv.
Idag är jag trött. Helt otroligt, sanslöst trött. Den här veckan har varit oerhört omtumlande, full av tankar och känslor, och nu när jag äntligen har tid att andas lite så inser jag hur mycket kraft det tagit. Det har dock varit värt det. All nervositet, all väntan, alla tankar som rusat runt i huvudet. För nu har jag ett jobb. Åt lunch med VD:n i torsdags och över en fisk- och skaldjurssoppa (som egentligen hette något mycket finare, typ på franska eller så) berättade han att de gärna ville erbjuda mig tjänsten. Ett tillsvidarejobb som känns som att det kan bli fantastiskt bra. Allting med det känns så rätt, jag kan knappt fatta att jag haft sådan tur. Eller ja, att jag är så bra att jag lyckades bli den som stod sist kvar, efter att VD:n pratade i måndags om hur oerhört många sökande de haft till tjänsten. Här sitter jag liksom, den utvalda. Jag har kämpat med en extremt jobbångest länge nu, varit uppriktigt rädd att jag aldrig skulle få ett jobb. Har lyssnat på hur alla andra pratat om sina sommarjobb, men inte ens ett sådant hade jag lyckats skaffa mig. Nu har jag plötsligt en tillsvidareanställlning som väntar på mig när jag är klar med skolan. Det är nästan lite galet.
Mattias är och firar sin kära mor idag, men jag orkar knappt röra mig. Ska spendera resterande delen av dagen med att äta chokladfromage, ta ett skumbad och titta på Glee. Det är ungefär så mycket jag orkar med idag. Behöver dessutom ladda batterierna ordentligt, för nästa vecka kan nog komma att bli en av de mest hektiska någonsin. Men jag hoppas att min kära mamma vet att jag älskar henne ändå, och att Mattias mamma vet att hon är världens bästa svärmor. Det var med andra ord inget personligt mot någon att mitt val av sällskap idag föll på chokladfromagen. Eventuellt också på min underbara, mjuka säng.
Jag har förmodligen världens mest fantasilösa rubriker. Men man kan inte vara bra på allt.
Idag har jag haft världens bästa jobb. Åtminstone världens bästa extrajobb. Jag har suttit tentavakt, vilket lite kortfattat betyder att jag kollat lite legitimationer, bockat av på en lista, delat ut USB-minnen, tagit någon runda i rummet för att kika så att ingen fuskar, och sedan spenderat resterande 90 % av tiden med att läsa böcker och skriva på uppsatsen. Helt okej att få betalt för det. För övrigt min bästa lön någonsin. Förutom den där helgen jag och Klara gick på stan med skyltar på oss, men då fick vi ju extra betalt för att det var helg. Och troligtvis även för att ingen utsätter sig för den förödmjukelsen utan att åtminstone få riktigt bra betalt för det.
I alla fall. Ska dit imorgon också. Blir helt underbart med lite extra pengar, plus att det är fantastiskt att läsa skönlitteratur utan dåligt samvete. Ingen mer kurslitteratur! Förutsatt att jag får ett jobb inom två veckor då, annars blir det sommarkurser. Sånt är livet…
Intervju igår alltså. Tycker nästan att det är lite jobbigt att tänka på det, nervositeten är ju liksom inte riktigt över än. Inte innan jag vet. Men jag tror att den gick helt okej, det kändes så. Alla på kontoret var jättetrevliga, inklusive han som intervjuade mig. Jag lyckades, kändes det som åtminstone, ge ett skapligt intryck av mig själv, och nu är det bara att vänta och se. De var inte helt säkra på än om de ville ha någon med min profil eller någon äldre, som arbetat med liknande uppgifter i 20-30 år. Är det vad de bestämmer sig för är jag nog relativt körd. Men vi får se. Nu har jag gjort vad jag kunnat.
Förresten gick det himla bra om man tänker på den morgonen jag hade igår. Jag var för nervös för att få i mig någon frukost. Mina byxor pryddes fortfarande av några av de fläckar jag frenetiskt skrubbat på, och trott att jag fått bort, kvällen innan. På grund av andra oförutsedda händelser blev jag sen trots att jag sett till att ha gott om tid, så jag fick småspringa på mina klackar bort till hållplatsen, bara för att gå på fel spårvagn. Som tur var ledde detta inte till något värre än att jag fick hoppa av i sista sekunden och byta i Brunnsparken, där vinden förde med sig ett uppfriskande litet regn från en fontän över mitt omsorgsfullt plattade hår. När jag kom fram till rätt hus sprang jag upp och ner för alla trappor ett antal gånger, förvirrad av att jag inte hittade rätt dörr, innan jag slutligen ringde och fick veta att jag skulle gå in genom dörren där det stod något i stil med “Ecuadors konsulat” (vilket definitivt inte var i närheten av var jag sökte jobb). När jag väl kom in där var jag alltså trött och varm efter springandet i trapporna, hungrig på grund av min uteblivna frukost, förvirrad av skylten på dörren, och på detta hade jag ett hår som expanderat till oanade höjder. Ändå lyckades jag vara lugn och samlad och göra ett, tror och hoppas jag åtminstone, relativt gott intryck. Är inte det en bedrift, så säg.
Arbetsintervju på måndag. Intervju. På måndag. Lite bäddat för magont nu i helgen, känner jag. Ett ekonomijobb är det, en tillsvidaretjänst. Hoppas, hoppas, hoppas på att det går bra, för företaget känns väldigt intressant och jag är verkligen intresserad av det här jobbet. Men kulle det skita sig så är det i alla fall ytterligare en erfarenhet, och eftersom de är ett bemanningsföretag kanske de kan hitta någon annanstans att skicka mig. Positivt tänkande, det är min nya grej.
Men jag behöver nog egentligen inte oroa mig så mycket. Eftersom jag är supersmart, superfantastisk och superbäst så kommer det givetvis att gå alldeles utmärkt.
